Kläppaängarna, sköna majfåglar välkomna

Fågelutflykt med vårkänsla den 1 maj, traditionellt arrangerad på Kläppaängarna 37 år i rad av Naturskyddsföreningen Ljusdal. Åtta morgonpigga deltagare promenerade mellan golfbanan och Edängeforsen. Mulen vindstilla morgon med den spegelblanka älven småningom upplyst av en värmande sol.

Här välkomnade fågelskådarna de anlända flyttfåglarna och gladdes åt de som övervintrat. Sammanlagt observerades under utflykten 57 olika fågelarter, vilket Eleonor på förhand gissade och vann fågelboken Fantastiska fåglar av Peder Edvinsson. Bland de tropiska långflyttarna på Kläppaängarna märktes lövsångare, trädpiplärka, rödstjärt, svartvit flugsnappare och göktyta. Göktytan räknas till hackspettarna och äter gärna myror, men den hackar inte ut sitt eget bohål. Andra observerade hackspettar under utflykten var gråspett, gröngöling, spillkråka, större hackspett och mindre hackspett. Med tanke på områdets potential för hackspettar kan man kanske hoppas på något framtida återbesök av den vitryggiga hackspetten, som är akut hotad i rödlistan och den försvann från sitt sista fäste i Hälsingland 1996, en gammal lövskog utanför Ramsjö.

Eva imponerades av den pyttelilla gärdsmygens starka sång och hon upptäckte också en vilande storlom, vildmarkens trolska väsen, på Ljusnans stilla vattenspegel. Per tyckte att de två göktytorna var extra välkomna, då den på 1 maj senast noterades här 2015 och 2016. Gunnar upptäckte den svarta spillkråkan och strax därpå en nyanländ rödstjärt. Marlene såg domherrens klarröda färg vid Svinhammar. Sparvhök och tornfalk jagade över markerna. Två stjärtmesar och några steglitser skymtade till.

”Sköna maj, välkommen” är det traditionella sångnumret vid valborgsmässofirandet. Texten är skriven på 1800-talet av den finlandssvenske författaren Johan Ludvig Runeberg, Finlands nationalskald.

Runeberg skrev också ”Men min fågel märks dock icke” (den tonsattes också 1899 av Finlands mest kända kompositör Jean Sibelius). Texten skildrar fåglarnas ankomst med våren och flickan som gläds medan sorgen gnager. Diktens första del lyder:

”Svanen speglas ren i sundet,
knipans vita vingar vina,
lärkan höres högt i höjden,
spovens rop kring kärret rullar,
våren samlar sina skaror,
får sin fågelflock tillbaka,
väntar dem med sol och värme,
lockar dem med långa dagar.”

På Kläppaängarna upplevdes dessa rader till fullo, förutom sånglärkan. Men de fem deltagare som strax efter Kläppaängarna besökte Östernäs kunde tydligt se hur sånglärkan stod där med upprest tofs på hjässan och även hördes drilla högt i luftrummet.

Tättingar är den största ordningen bland fåglarna och utgör ungefär hälften av världens cirka 10.000 fågelarter. Korpen räknas till de allra största av världens tättingar och de kloka korparna på Kläppaängarna är väldigt aktiva och ljudliga. Bland icke-tättingar är Sveriges vanligaste art ringduva med cirka 980.000 par. Ringduvorna har ökat kraftigt de senaste 20 åren, med nästan en fördubbling, främst i södra halvan av landet, men det tycks synas även på Kläppaängarna. I sammanlagd vikt bland Sveriges fågelarter leder tjädern överlägset, men ringduvorna rankas som klar tvåa i viktligan med cirka 980 ton (nästan hälften av tjädrarnas vikt).

Dessvärre visar forskning på ljudinspelningar från över 200.000 platser i Nordamerika och Europa under de senaste 25 åren att det nu sjunger färre individer av färre arter, den akustiska mångfalden har minskat (studien publicerad i Nature). Där har Sverige klarat sig något bättre de senaste två decennierna, men på rätt goda grunder räknar svenska forskare (Martin Green, Svensk Fågeltaxering) med att landet har förlorat cirka 25-30 procent av antalet fågelindivider sedan 1970-talet. Människan utsätter den biologiska mångfalden för ett starkt tryck av olika exploateringar, exempelvis genom monokulturer i jordbruket och kalhyggesbruket i skogsindustrin. Kerstin Ekman (som lämnade arbetet i Svenska Akademien 1989 och blev skoglig hedersdoktor 2007 vid Sveriges lantbruksuniversitet) brukar betona att vi människor ändrar naturens förutsättningar väldigt snabbt. Hon menar bland annat att om vi inte kan namnet på djur och växter så kommer vi inte heller att reagera när de har försvunnit. Det blir en etisk fråga att åtminstone lära sig några arter i skolundervisningen. På Kläppaängarna intill Ljusdal finns förutsättningar för biologisk mångfald med den rika variationen av olika biotoper, särskilt sedan delar av området fick ett formellt skydd 1996.

Text och foto: Tony Persson